HELGENS PROS and CONS

Helgen har givit mig både positiva och negativa känslor. Halloween partyt i fredags var fruktansvärt roligt och klubben vi gick till lika så. Halloween är mycket större och populärare här än hemma, även om det börjar bli allt mer och mer populärt att klä ut sig i Sverige för varje år. Vi letade kostym i sista sekund på stan i fredags och kom hem med ansiktsfärg och svarta kläder. Jag slutade som en "dead bride" av något slag och Sofia blev catwoman. Vi gick tillsammans med våra roomates till en fest i närheten, ett hus de kallar casa Fiesta. De har alltid fester där och grannarna klagar alltid, tror polisen tittade förbi i fredags, eftersom nästan alla Erasmus utbytesstudenter från det andra Universitet befinner sig i de trånga utrymmena. I fredags var det hur många som helst, så vi fastnade ute på baksidan i den tro det eller ej varma oktober kvällen. Många skratt tillsammans med våra roomates och andra. I detta umgänget kan det vara svårt att komma in som icke fransk eller spansk talande. Jag har en fundering som förbryllar mig. De är alla här som utbytesstudenter för att lära känna nya människor och för att lära sig bättre engelska osv. De som kommer från Frankrike, Italien, Spanien och länder nära dem har en mycket dålig engelska, av oftast samma anledning, knappt någon engelska undervisning och dubbade filmer, tv osv, men de vill lära sig. Jag kan ju tycka att de då borde fånga varje tillfälle att prata engelska på för att utvecklas. De som åker på sådana här resor är öppna och nyfikna på att lära. Trots detta sitter de ändå och pratar sina egna språk mitt framför oss. I fredags var det många fransmän där och jag och Sofia satt vid samma bord och de fortsatte prata med varandra på franska. Det jag tycker är mest intressant är att de sedan klagar över att de har så dålig engelska när de hör oss prata. Enkel ekvation kan jag tycka. Och tråkigt tycker jag med, för hur lätt är det för oss utanför det franska eller spanska språket att komma in i ett samtal eller ens starta ett samtal. Jag och Sofia brukar inte prata svenska framför andra i stora sällskap men i fredags fick det bli så. Dock inte hela kvällen. När vi väl kom ut sen träffade vi äntligen britter som man kunde prata ordentlig engelska med. Vi gick till gay klubben i närheten och jag fick många komplimanger för min utklädnad. kul. Bra musik och trevliga människor. Det var det positiva med helgen. När jag och Margot var påväg hem från klubben tidigt på lördag morgon tog vi en taxi tillsammans med en mycket trevlig kille som vi träffade. Vi sa hejdå, klev ur bilen och han fortsatte i taxin hem till sitt hus. När vi 3 min senare stod utanför vår dörr till vårt hus börjar jag rota i väskan efter nycklarna. Till min stora fasa inser jag det som inte får hända. Väskan känns tom och något saknas. Min iphone är inte där. När jag öppnade min väska i taxin för att ge honom pengar för vår resa har förmodligen telefonen trillat ut. helvete. Det har hänt mig tidigare. när jag var 18 år och en aning oansvarig, kanske. nu är jag 28 år och vet bättre, men en aning klanting fortfarande. Jag ringde taxi, klubben och polisen dagen efter. tyvärr inget napp. men när jag ringer mitt nr så går det fortfarande idag fram signaler. Vart fan är den? jag har nyligen fyllt i en Lost property Form på Hampshire Constabulary så jag hoppas på det bästa att de kommer ringa mig men jag hoppas inte på för mycket. Sjukt tråkigt men jag försöker tänka att det bara är materiella ting och det inte är the end of the world. Jag får köpa en ny. Tråkigt bara att den är endast 7 månader gammal. Shit happens brukar jag ju säga och rycka på axlarna så jag får väl stå för mina ord och jag får även stå mitt kast. Jag nås på mitt svenska nummer för tillfället.








En aning ångerfylld