HOME AT LAST

I helgen ändrades min attityd och mitt humör från ingenstans, precis så som vädret helt plötsligt kan ändras från solsken till regn här i Southampton. I söndags satt jag i min säng och tittade på det nya Saturday Night Live avsnittet för mig själv med ikea doftljus brinnande i fönstret och jag kände av ett genuint leende på mina läppar. För första gången sen jag kom hit kände jag mig lugn i själen och fri från bekymmer, oro och undran. Jag har absolut inte vantrivts här men jag har haft något tyngandes över mitt bröst en hel del av tiden som gjort att jag inte riktigt har kunnat känna mig som hemma eller har kunnat slappna av helt och hållet. Nu känner jag mig äntligen som hemma, på riktigt. Detta innebär att jag ser saker från nya perspektiv igen. Jag har ett positivt tankesätt och vet att jag kommer klara av det jag har gett mig in på. Jag börjar uppskatta verkligheten och det faktum att jag är där jag är. Att plugga här är fantastiskt roligt. Jag lär mig otroligt mycket varje vecka, på alla plan. Engelskan flyter på mycket bättre nu och jag har kommit in i det akademiska språket och skrivandet. Det ger mig självförtroende och motivation till att lära mig mer. Jag önskar jag hade mer tid till att läsa och hitta information men det finns självklart andra saker som är intressanta att lägga tid på. Ibland går mitt huvud på högvarv och vägrar ta in mer för stunden. Att lära är i sig det bästa som finns. Tänk vad mycket det finns ute i världen att ta del av. Jag gillar verkligen min Cross-culture Management kurs där jag läser om hur saker och ting fungerar i olika kulturer. Där får jag nya förståelser och perspektiv.

Jag är förvånad över hur studenterna beter sig på universitetet. Min förväntning och även min förutfattande mening var att lärare här skulle ha en auktoritet och att de skulle bli respekterade oavsett om de var duktiga föreläsare eller inte just eftersom traditionen säger att de med högre position har ”rätt”. Absolut en fördom, men med mina tidigare erfarenheter från att ha arbetat i England så förväntade jag mig detta. Hittills tycks jag se det motsatta. Som jag skrivit tidigare så pratas det endel under föreläsningarna under tiden läraren pratar. Jag la speciellt märke till det i måndags då jag håll på att tappa förståndet på alla som tisslade och tasslade under den 45 min lång (korta enligt min mening) föreläsningen. Det jag la märke till var att läraren märkte av detta irriterande ljud men låtsades som ingenting. Det störde mig otroligt eftersom jag inte kunde koncentrera mig alls på vad den annars väldigt inspirerande och bra läraren pratade om. Jag hade förväntat mig en annan attityd från studenterna men även en annan attityd av auktoritärt slag från lärarna. Jag hade förväntat mig att de skulle ryta till och vara strikta. Men kanske är det en generations skillnad mot de förväntningarna jag hade. Även i England börjar avståndet mellan ”makthavarna” och ”undersåtarna” kanske minska. Detta ser jag som en bra utveckling, men jag tycker ändå att läraren i detta fall skall göra klart för vad som gäller eftersom de som pratar förstör för andras lärande. Allt detta pratande under föreläsningarna ser jag som en negativ konsekvens av deras ”kontroll” system som de har där alla måste närvara under föreläsningarna annars kan betyget sjunka. Detta innebär att du måste scana ditt student kort när du kommer i salen, finns du inte på listan på portalen har du inte varit på föreläsningen trots att du fysiskt kanske var där. Detta innebär i sig att alla de omotiverade och möjligtvis omogna (min fördom mot unga människor som jag stött på), som i Skövde skulle ha stannat hemma från föreläsningarna finns nu i rummet för att de ”måste”. Detta enligt min analys är de personer som stör, för att inte kunna sitta tyst, lyssna och koncentrera sig i knappt 20 min (tiden det tog i måndags innan det började eskalera med småsnack och andra distraherande ljud) är inte tänkbart för en motiverad och seriös person.



Feeling good :)