Igår spelade jag en hel handbolls match. För första gången på över 10 år. Detta skedde av en tillfällighet där Sofia blev tillfrågad av en norska i hennes kurs om hon kunde ställa upp och spela en match med dem på söndag eftersom de endast var 6 st. Känslan inom mig om att, 'fan det vore ju fantastiskt roligt' var spontan och glädje givande men jag tänkte att det var alldeles för längesedan för att detta skulle vara en möjlighet. Sofia påpekade att ibland måste man vara lite galen och det hade vi tydligen inte varit här än. Så i ett fnittrande och glädje skuttande gemensamt Ja på biblioteket, skrev vi till norskan på fredag kväll att vi ställer upp båda två. Vi kan ju alltid se det som ett träningspass. Nervösiteten var närvarande och förväntningarna höga, nyfikenheten och längtan efter att än en gång stå på en handbolls plan trots mina 28 år var stor. I lördags gick jag i regnet till the City Centre, som tar ca 20 min, för att gå in på SportsDirect och leta efter ett par svarta shorts. Lördagkvällen slutade med en tidig och ansvarsfull hemgång när resten av festen gick ut för att dansa. Kvart i två igår mötte jag och Sofia upp norskan på bussen som skulle ta oss till Winchester som ligger en halvtimma härifrån för att åka ut till en sporthall mitt ute i ingenstans. Vi kom fram till en match mellan herrarna Southampton-Poole som slutade 33-31. Nervösitet steg allt högre. Ivern i mig var högt över mitt huvud. wow, ska jag verkligen göra det här. Minnena från mina tonårs år kom allt närmre och jag kände av kärleken jag alltid haft till denna sport. Passionen som blev nedtryckt och skadad. Jag har aldrig mått så dåligt men samtidigt så bra som när jag spelade Handboll. Vi satte på oss matchstället och började passa lite boll för att känna på om det fortfarande satt i mig. Och visst gjorde det. Det avr som att cykla eller köra bil. På uppvärmningen på plan kom jag närmare mitt 15-årig jag och jag visste precis hur det skulle gå till. Vi hade en avbytare. Jag spelade vänster nia. Skytt. Skeptismen om att jag skulle klara detta och mitt skakande på huvudet för 'händer verkligen detta' var stor. Men så satte det igång. Det var det absolut bästa jag gjort på mycket länge. jag spelade en hel match, med några små byten och pauser, jag gjorde 2 mål och endel assist till linjen och stod för en kämpar glöd som aldrig förr. Matchen slutade 19-17 till det andra laget, Poole. Men fasen vilken match efter att aldrig ha spelat ihop innan. Det var en fransk tjej, jag och Sofia från Sverige och sedan norskor. Idag har jag ont i kroppen. hela kroppen. Nacken och ryggen klarade sig väldigt bra trots att jag var osäker på om jag skulle klara av det. Men det gjorde jag, vinnarskallen i mig dök upp och älskade varje minut. Jag har lite svårt att gå uppför i trappor idag och höger armen värker av träningsvärk. Men det var det värt, hundra gånger om. på torsdag är det träning.
Trött och lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar