FROSTY MORNING

Promenaden till universitetet denna morgon kändes som en riktig frostig svensk-början-på-vintern morgon. Jag och Sofia begav oss ifrån huset på Clausentum road halv 9 och jag kände att det nu är dags att införskaffa en varmare jacka. Nu några timmar senare sitter jag i biblioteket och spanar ut över vägen genom fönstret till parken mitt emot universitetet och upptäcker till min förtjusning genom facebook och instagram att det snöar hemma. Jag älskar snön. I dagens sociala medier är det väldigt enkelt att följa med i vad som händer på hemma plan trots att jag befinner mig långt bort, över havet i ett helt annat land. Det är jag tacksam för. Om jag så skulle känna mig hemsjuk går det enkelt att få en dos av Sverige på många sätt. Jag längtar till jul. till den 11 december rättare sagt när jag ska sätta mig på ett flygplan från Norweigen på Gatwick airport och flyga 2 timmar för att tills slut landa på arlanda. underbara Stockholm. Jag saknar Sverige och alla vänner och familj väldigt mycket. Inte så att jag vantrivs och hela tiden och vill åka hem, men det är en ny upplevelse för mig och jag uppskattar 'hemma' på ett helt nytt sätt än innan. Denna flytt och vistelse är mycket annorlunda mot de jag gjort innan till England. Mycket beror förmodligen på att jag nu är äldre, är här för att studera och inte behöver slita för att överleva ekonomiskt. Jag är oerhört glad att jag är här och gör detta just nu. Jag lär mig fortfarande nya saker om mig själv och om livet, om vad jag värdera vilket jag kanske trodde att jag redan visste. Det bevisar ännu en gång för mig att livet är en lärande resa som kommer fortsätta att utveckla mig genom allt jag tar mig för. I dag lärde jag mig något nytt om mig själv genom andra. Klockan 9 i morses hade jag min första presentation. på engelska. framför andra. Det var endast för övnings skull men det var ända första gruppuppgiften jag hittills utfört här så jag var en aning nervös. faktiskt ändå inte så mycket som jag brukar vara hemma. att ha skrivit en c-uppsats och opponerat under våren kanske har gjort att jag kommit över den tröskeln. kanske. Hursomhelst så skulle jag prata om Businessculture in the Middleast på två min. Jag lärde mig för första gången det jag skulle säga utantill och övade framför spegeln och framför Sofia i går kväll. Det jag kände var jobbigast då var just det med närvaron av andra. vart ska jag kolla, risken finns att jag tappar bort mig när jag tittar på andra i ögonen och blir nervös. Vi började presentationen, som bara skulle vara en sammanfattning på det vi pratar om denna vecka, med en aktivitet som avdramatiserade det hela en aning. Skönt. Jag pratade sist av oss fyra, en britt, en fransman och en tjej från Litauen som pluggar tillsammans år 3 på det internationella busnisses programmet. Jag tittade endast en gång på mitt papper som jag hade med mig fram. det har typ aldrig hänt innan, jag blev mycket stolt, men denna gång visste jag precis vad jag pratade om. Jag förberedde mig ordentligt, vilket jag känner att jag inte alltid gjorde hemma på Högskolan i Skövde men vilket jag verkligen borde ha gjort. Det är lätt att vara efterklok men förhoppningsvis har jag lärt mig något av det och kommer fortsättningsvis vara mer seriös och smart i mina förberedelser. Jag kände mig lugn och nöjd när vi gick och satte oss ner igen bland de andra efter att vi var klara. Efter det fick läraren och de andra kritisera oss konstruktivt med positivt och negativt feedback. det var bra feedback och det som var negativt berörde inte mig. Läraren John, som jag tycker om väldigt mycket, avslutade med att säga, "and Malin, I wrote down, very good eyecontact." och de andra studenterna stämde gladeligen in med detta uttalande. Jaha. det är ju just det som jag alltid är mest nervös inför. Men tydligen har jag kommit över det och kan numera hantera det på uppenbarligen ett mycket bra sätt. Klapp på axeln och rak i ryggen Malin. Kul att höra.



glad och stolt.