ÄLSKADE LONDON

I helgen njöt jag av att äntligen vara tillbaka på den plats som jag älskar mer än någon annan. Det är något alldeles speciellt med denna stad som ger mig mängder av känslor på samma gång. Jag vandrade runt gatorna i staden själv och bodde för första gången på ett hotell i ett litet gulligt singleroom för mig själv. Tur att jag gillar att vara i mitt eget sällskap. Sent på fredagskvällen tog jag tuben bort till Big Ben, House of Parliment, London Eye och Westminister Abbey. Även om jag sett dessa kända London byggnader ett flertal gånger var det ändå ett kärt återseende som gjorde mig lycklig. Jag fortsatte promenera längsmed gatorna i regnet bort mot Victoria där jag en gång bott. När jag kom fram till ett gammalt, traditionellt engelskt hus från 1700-talet som ligger utstickande mellan de höga flashiga kontorsbyggnaderna i området Victoria stannade jag till och mindes tillbaka till 2011 när jag jobbade där, på The Albert. Jag gick in och mötte upp Olga, en polsk tjej som jag jobbade med för tre år sedan. Vi skulle ta en drink tillsammans som sedan slutade med flera och en hel kväll ute på en club på Leicester square. Ett mycket trevligt återseende och en riktigt rolig natt. Jag vaknade en aning bakfull och missade frukosten på hotellet. Jag valde ett hotell i Bayswater som ligger bara knappt 10 min från Hyde Park så när jag gjort mig i ordning gick jag till Queensway, köpte en kaffe och en ”Swedish meatballs” wrapp på Pret a Manger och begav mig till Hyde Park för en frukost ute i London naturen. Jag har en stor kärlek för Hyde Park. Det har alltid varit en tillflyktsplats för mig båda gångerna jag bodde i London. När jag gick där passade jag på att ringa lillebror som äntligen hade tid att svara. Vi pratade i 2,5h så han fick följa med på promenad genom parken, förbi den stora demonstrationen för public service, förbi Buckingham Palace, The Mall, Trafalgar Square och slutligen Covent Garden. I Covent Garden mötte jag upp Sofia och hennes pojkvän Marcus som nu kommit på besök ifrån Sverige. Han var anledningen till att vi begav oss till London denna helg. Vi käkade lunch på Punch & Judy mitt i Covent Graden och hängde någon timme. Jag begav mig sedan vidare till en plats jag aldrig glömmer. St Pauls Cathedral. Jag hade tur, precis när jag kom började en lördagsgudstjänst. Jag är inte troende men känslan i den stora katedralen när gospelkören sjunger sina psalmer är helt trollbindande. Tiden står stilla och verkligheten som finns på utsidan av katedralen försvinner spårlöst för en stund. Jag stannade i en timma och lyssnade, njöt och försvann iväg in i mitt sinne. En fruktansvärt fridfull och emotionell plats. Innan jag gick ut till verkligheten tände jag två ljus för farmor och farfar, fällde några tårar och önskade att jag hade fått lära känna farmor nu när jag blivit vuxen. Jag fortsatte min pilgrims färd genom London och satte mig på buss 15 och hoppade av vid Tower of London. Där har en konstnär fyllt vallgraven runt den gamla fästningen med special gjorda poppies (valmo) för att hedra offren från första världskriget, eftersom det i år var 100 år sedan kriget startade. Jag gick ner till vattenkanten och blev förbryllad av mängden människor och tog några kort på Towerbridge och tänkte på och saknade mina vänner hemma.







Morgonen efter checkade jag ut från hotellet och begav mig mot Oxford Street för att fylla på garderoben med nyheter. Ännu ett samtal hemifrån från Mamma och Pappa, gjorde mig glad och mindre ensam i världen. Höstdepressionen är i full gång att leka med mitt sinne och humör. På eftermiddagen satte jag mig på bussen tillbaka till bayswater för att hämta min väska innan det var dags att ta sig till avgångsplatsen för resan hem. Men innan jag lämnade mitt älskade London hade jag bestämt träff med två människor jag inte sett på länge. Det blev ett kort men mycket kärt återseende med Hayley och Ram, ett par jag jobbade med på puben för tre år sedan. Det var otroligt trevligt och bisarrt eftersom tre år har gått så fort och när vi stod där kändes det som bara några månader. Sjukt kul att träffa dem och nästa gång jag kommer till London blir det ett längre möte. Att efter denna lycka och glädje sätta sig på bussen i Victoria coach station var väldigt vemodigt och ångerfyllt. Jag ville inte lämna mina drömmars stad som jag aldrig riktigt blir klar med att besöka. Jag får trösta mig med att London nu finns nära och att jag kan åka dit snart igen. Jag älskar London.











malin