Att jämföra saker, platser, händelser, beteenden och handlingar när man befinner sig en en annan kultur än i sin egen är en omedveten mekanism. Det får mig alltid att inse och lära mig nya saker om min egen kultur trots att jag tror att jag känner till den till fullo. Men när jag jämför saker som jag aldrig förut har funderat över utan som bara har varit självklart för mig lär jag mig nya saker om Sverige och om mig själv som svensk. Svenskar är propra, välklädda med snygga linjer, välanpassade och stiliga. I denna extremt genereliserande kategori inkluderar jag de flesta skandinaver. Men jämför vi så syns vi ur mängden på en plats som på mitt universitet. I veckan såg jag en grupp killar på 8 st i matsalen och log en aning för mig själv där jag satt med lurar och tittade på mitt favorit program från UK, Mock the week. De satte sig vid bordet bredvid mig och till min förtjusningen började de prata norska. Jag tar aldrig fel. Välklädda med skinväskor och matchande gröna eller marinblå quiltade jackor och en modern välutänkt och preparerad frisyr. Stereotypt, javisst. men ack så sant.
Källsorteringen är faktiskt bättre i England än hemma. Det trodde jag inte i utgångsläget. I Southampton kommer kommunen och hämtar både glas, papper, metall och plast direkt utanför dörren. Varje fredag morgon. Visst de stora gröna soptunnorna är fula, de täcker hela gatan med sin närvaro och estetiskt sätt förstör det den fina engelska gatan. I Sverige skulle det nog aldrig passa sig på detta sätt, det skulle förtöra och vara fult. Allting känns så korrekt hemma, om man jämför. Men jag gillar ändå det svenska sättet för det är ju så jag känner egentligen, det ser inte "bra" ut. Men i slutändan är miljön egentligen viktigare än utseendet i grannområdet. Så för att bekämpa miljöproblemen bör vi på en micronivå göra det lättare för människor att bli "tvingade" att källsortera, för visst handlar det om att människor är lata och inte "orkar" källsortera eftersom de måste gå till återvinningstationen. Så varför inte göra som här. Well done, Southampton.
Jag undrar om det bara är i Sverige som vi respekterar och lyssnar på våra föreläsare och lärare. Här pratas det ofta i kapp och förstörs för mig och andra som vill lyssna. Visst finns det människor i salarna på Högskolan i Skövde som pratar och är respektlösa, men de får ofta höra på mitt schyschande. Föreläsningarna här är överlag endast 45 minuter långa, att människor inte kan sitta tysta under denna korta stund är förbryllande för mig. Komma i tid är tydligen också svårt att göra, men som vi har lärt oss i min Cross-culture kurs så är punktlighet värderat på olika sätt i olika kulturer. men jag tycker fortfarande att det handlar om respekt för andra. Jag ska tillägga, som jag ständigt gör numera, som jag egentligen inte borde göra för det är ingen acceptabel ursäkt egentligen för mig, men de är ju 'unga'. Det vet tydligen inte bättre, men att säga så är ju också det egentligen fel och nedvärderande.
Min lärare som spenderat 6 år i Sverige som Hr chef/utvecklare (eller liknande) på Volvo Cars (han är mycket kompetent, har även jobbat på Ford i England med Employment relations) berättar flitigt för mig och alla andra i klassrummet hur den svenska kulturen är i organisationer jämfört med den brittiska. Han berättade för oss hur vi i Sverige tar ett beslut i ett företag. Alla yrkesamma Hr:are i klassrummet tittade förundrat på varandra när han berättade konsultationen går genom många steg i organisationen, alla ska få chans att säga sitt i ett beslutsfattande vilket gör att det kan ta månader för ett beslut att gå i lås. Han fortsatte att jämför detta med både England och USA som gärna istället tar snabba beslut med lite betänke tid. Deras strategi innebär att implementeringen av ett beslut och dess förändrande innebörd görs mycket fortare men det blir ofta fel på vägen eftersom man inte har tänkt över omständigheterna ordentligt utan hellre vill ha action snabbt. Detta innebär att det många gånger måste tas nya beslut eftersom det första inte fungerade i praktiken. Som han själv sa, det finns fördelar och nackdelar med de båda strategierna så frågan är vilket som egentligen är bäst, svenskarna tar längre tid på sig eftersom alla ska få vara med och olika scenarion ska diskuteras, men det blir oftast framgångsrikt i slutändan.
Klädstilen på tjejerna i england är underlig. De har liksom inget alls på sig när de går ut på krogen. Det känns väldigt sorgligt om det är så de tror att de måste klä sig för att vara snygga och för att få uppmärksamhet. Härom veckan satt jag i en position på ett uteställe där jag hade full syn in till en onykter 20 årings rumpa och trosor. De är tydligen också väldigt glömska har jag förstått eftersom de helt glömmer jackan hemma och istället går i en mini kjol, högklackade skor som de inte klarar av att gå i och en tröja som endast täcker brösten, medan jag själv täcker in min kropp med jacka och halsduk upp till öronen för att försöka stänga ute vinden och kylan som nu befinner sig i oktober luften. underligt beteende. Det verkar även som att nittiotalet antingen är tillbaka i England eller så har det aldrig lämnat landet. Den där underliga uppsprejade och hårnålade puffen mitt på huvudet över luggen på minst tio centimeter som sedan är uppsatt i en hästsvans är något jag har svårt att förstå att någon i hela världen tycker är snyggt fortfarande. Men här i Southampton existerar den fortfarande på ett flertal unga tjejer och äldre kvinnor. Inte det vackraste jag sett. Jag undrar hur britternas diskussioner och tankegångar såg ut under den tidpunkten då de skulle namngiva sina pubar. Det är fascinerande. I onsdags var jag, Sofia och Marcus och kollade på fotboll på 'Frog and Parrot'. (Arsenal vann, yay). I Bath letade vi efter en pub som hette 'Cowshed', vi såg även en 'Pig and whistle'. I Cardiff besökte vi 'Pen and wig' och i Southampton finns det en ubermysig 'The Cowherds'. Det ska även finnas en 'The old fat cat', 'The slug and lettuce' och 'The Grapes' i Southampton. Mycket kreativa namn.
Jag saknar kvarg.
Malin