2014/10/29

HOME AT LAST

I helgen ändrades min attityd och mitt humör från ingenstans, precis så som vädret helt plötsligt kan ändras från solsken till regn här i Southampton. I söndags satt jag i min säng och tittade på det nya Saturday Night Live avsnittet för mig själv med ikea doftljus brinnande i fönstret och jag kände av ett genuint leende på mina läppar. För första gången sen jag kom hit kände jag mig lugn i själen och fri från bekymmer, oro och undran. Jag har absolut inte vantrivts här men jag har haft något tyngandes över mitt bröst en hel del av tiden som gjort att jag inte riktigt har kunnat känna mig som hemma eller har kunnat slappna av helt och hållet. Nu känner jag mig äntligen som hemma, på riktigt. Detta innebär att jag ser saker från nya perspektiv igen. Jag har ett positivt tankesätt och vet att jag kommer klara av det jag har gett mig in på. Jag börjar uppskatta verkligheten och det faktum att jag är där jag är. Att plugga här är fantastiskt roligt. Jag lär mig otroligt mycket varje vecka, på alla plan. Engelskan flyter på mycket bättre nu och jag har kommit in i det akademiska språket och skrivandet. Det ger mig självförtroende och motivation till att lära mig mer. Jag önskar jag hade mer tid till att läsa och hitta information men det finns självklart andra saker som är intressanta att lägga tid på. Ibland går mitt huvud på högvarv och vägrar ta in mer för stunden. Att lära är i sig det bästa som finns. Tänk vad mycket det finns ute i världen att ta del av. Jag gillar verkligen min Cross-culture Management kurs där jag läser om hur saker och ting fungerar i olika kulturer. Där får jag nya förståelser och perspektiv.

Jag är förvånad över hur studenterna beter sig på universitetet. Min förväntning och även min förutfattande mening var att lärare här skulle ha en auktoritet och att de skulle bli respekterade oavsett om de var duktiga föreläsare eller inte just eftersom traditionen säger att de med högre position har ”rätt”. Absolut en fördom, men med mina tidigare erfarenheter från att ha arbetat i England så förväntade jag mig detta. Hittills tycks jag se det motsatta. Som jag skrivit tidigare så pratas det endel under föreläsningarna under tiden läraren pratar. Jag la speciellt märke till det i måndags då jag håll på att tappa förståndet på alla som tisslade och tasslade under den 45 min lång (korta enligt min mening) föreläsningen. Det jag la märke till var att läraren märkte av detta irriterande ljud men låtsades som ingenting. Det störde mig otroligt eftersom jag inte kunde koncentrera mig alls på vad den annars väldigt inspirerande och bra läraren pratade om. Jag hade förväntat mig en annan attityd från studenterna men även en annan attityd av auktoritärt slag från lärarna. Jag hade förväntat mig att de skulle ryta till och vara strikta. Men kanske är det en generations skillnad mot de förväntningarna jag hade. Även i England börjar avståndet mellan ”makthavarna” och ”undersåtarna” kanske minska. Detta ser jag som en bra utveckling, men jag tycker ändå att läraren i detta fall skall göra klart för vad som gäller eftersom de som pratar förstör för andras lärande. Allt detta pratande under föreläsningarna ser jag som en negativ konsekvens av deras ”kontroll” system som de har där alla måste närvara under föreläsningarna annars kan betyget sjunka. Detta innebär att du måste scana ditt student kort när du kommer i salen, finns du inte på listan på portalen har du inte varit på föreläsningen trots att du fysiskt kanske var där. Detta innebär i sig att alla de omotiverade och möjligtvis omogna (min fördom mot unga människor som jag stött på), som i Skövde skulle ha stannat hemma från föreläsningarna finns nu i rummet för att de ”måste”. Detta enligt min analys är de personer som stör, för att inte kunna sitta tyst, lyssna och koncentrera sig i knappt 20 min (tiden det tog i måndags innan det började eskalera med småsnack och andra distraherande ljud) är inte tänkbart för en motiverad och seriös person.



Feeling good :)

2014/10/26

SOUTHAMPTON COMMON

Min Park.









Min favorit plats.

Malin

2014/10/25

ENGLAND vs. SVERIGE

Att jämföra saker, platser, händelser, beteenden och handlingar när man befinner sig en en annan kultur än i sin egen är en omedveten mekanism. Det får mig alltid att inse och lära mig nya saker om min egen kultur trots att jag tror att jag känner till den till fullo. Men när jag jämför saker som jag aldrig förut har funderat över utan som bara har varit självklart för mig lär jag mig nya saker om Sverige och om mig själv som svensk. Svenskar är propra, välklädda med snygga linjer, välanpassade och stiliga. I denna extremt genereliserande kategori inkluderar jag de flesta skandinaver. Men jämför vi så syns vi ur mängden på en plats som på mitt universitet. I veckan såg jag en grupp killar på 8 st i matsalen och log en aning för mig själv där jag satt med lurar och tittade på mitt favorit program från UK, Mock the week. De satte sig vid bordet bredvid mig och till min förtjusningen började de prata norska. Jag tar aldrig fel. Välklädda med skinväskor och matchande gröna eller marinblå quiltade jackor och en modern välutänkt och preparerad frisyr. Stereotypt, javisst. men ack så sant.

Källsorteringen är faktiskt bättre i England än hemma. Det trodde jag inte i utgångsläget. I Southampton kommer kommunen och hämtar både glas, papper, metall och plast direkt utanför dörren. Varje fredag morgon. Visst de stora gröna soptunnorna är fula, de täcker hela gatan med sin närvaro och estetiskt sätt förstör det den fina engelska gatan. I Sverige skulle det nog aldrig passa sig på detta sätt, det skulle förtöra och vara fult. Allting känns så korrekt hemma, om man jämför. Men jag gillar ändå det svenska sättet för det är ju så jag känner egentligen, det ser inte "bra" ut. Men i slutändan är miljön egentligen viktigare än utseendet i grannområdet. Så för att bekämpa miljöproblemen bör vi på en micronivå göra det lättare för människor att bli "tvingade" att källsortera, för visst handlar det om att människor är lata och inte "orkar" källsortera eftersom de måste gå till återvinningstationen. Så varför inte göra som här. Well done, Southampton.

Jag undrar om det bara är i Sverige som vi respekterar och lyssnar på våra föreläsare och lärare. Här pratas det ofta i kapp och förstörs för mig och andra som vill lyssna. Visst finns det människor i salarna på Högskolan i Skövde som pratar och är respektlösa, men de får ofta höra på mitt schyschande. Föreläsningarna här är överlag endast 45 minuter långa, att människor inte kan sitta tysta under denna korta stund är förbryllande för mig. Komma i tid är tydligen också svårt att göra, men som vi har lärt oss i min Cross-culture kurs så är punktlighet värderat på olika sätt i olika kulturer. men jag tycker fortfarande att det handlar om respekt för andra. Jag ska tillägga, som jag ständigt gör numera, som jag egentligen inte borde göra för det är ingen acceptabel ursäkt egentligen för mig, men de är ju 'unga'. Det vet tydligen inte bättre, men att säga så är ju också det egentligen fel och nedvärderande.

Min lärare som spenderat 6 år i Sverige som Hr chef/utvecklare (eller liknande) på Volvo Cars (han är mycket kompetent, har även jobbat på Ford i England med Employment relations) berättar flitigt för mig och alla andra i klassrummet hur den svenska kulturen är i organisationer jämfört med den brittiska. Han berättade för oss hur vi i Sverige tar ett beslut i ett företag. Alla yrkesamma Hr:are i klassrummet tittade förundrat på varandra när han berättade konsultationen går genom många steg i organisationen, alla ska få chans att säga sitt i ett beslutsfattande vilket gör att det kan ta månader för ett beslut att gå i lås. Han fortsatte att jämför detta med både England och USA som gärna istället tar snabba beslut med lite betänke tid. Deras strategi innebär att implementeringen av ett beslut och dess förändrande innebörd görs mycket fortare men det blir ofta fel på vägen eftersom man inte har tänkt över omständigheterna ordentligt utan hellre vill ha action snabbt. Detta innebär att det många gånger måste tas nya beslut eftersom det första inte fungerade i praktiken. Som han själv sa, det finns fördelar och nackdelar med de båda strategierna så frågan är vilket som egentligen är bäst, svenskarna tar längre tid på sig eftersom alla ska få vara med och olika scenarion ska diskuteras, men det blir oftast framgångsrikt i slutändan.

Klädstilen på tjejerna i england är underlig. De har liksom inget alls på sig när de går ut på krogen. Det känns väldigt sorgligt om det är så de tror att de måste klä sig för att vara snygga och för att få uppmärksamhet. Härom veckan satt jag i en position på ett uteställe där jag hade full syn in till en onykter 20 årings rumpa och trosor. De är tydligen också väldigt glömska har jag förstått eftersom de helt glömmer jackan hemma och istället går i en mini kjol, högklackade skor som de inte klarar av att gå i och en tröja som endast täcker brösten, medan jag själv täcker in min kropp med jacka och halsduk upp till öronen för att försöka stänga ute vinden och kylan som nu befinner sig i oktober luften. underligt beteende. Det verkar även som att nittiotalet antingen är tillbaka i England eller så har det aldrig lämnat landet. Den där underliga uppsprejade och hårnålade puffen mitt på huvudet över luggen på minst tio centimeter som sedan är uppsatt i en hästsvans är något jag har svårt att förstå att någon i hela världen tycker är snyggt fortfarande. Men här i Southampton existerar den fortfarande på ett flertal unga tjejer och äldre kvinnor. Inte det vackraste jag sett. Jag undrar hur britternas diskussioner och tankegångar såg ut under den tidpunkten då de skulle namngiva sina pubar. Det är fascinerande. I onsdags var jag, Sofia och Marcus och kollade på fotboll på 'Frog and Parrot'. (Arsenal vann, yay). I Bath letade vi efter en pub som hette 'Cowshed', vi såg även en 'Pig and whistle'. I Cardiff besökte vi 'Pen and wig' och i Southampton finns det en ubermysig 'The Cowherds'. Det ska även finnas en 'The old fat cat', 'The slug and lettuce' och 'The Grapes' i Southampton. Mycket kreativa namn.

Jag saknar kvarg.

Malin

2014/10/21

ÄLSKADE LONDON

I helgen njöt jag av att äntligen vara tillbaka på den plats som jag älskar mer än någon annan. Det är något alldeles speciellt med denna stad som ger mig mängder av känslor på samma gång. Jag vandrade runt gatorna i staden själv och bodde för första gången på ett hotell i ett litet gulligt singleroom för mig själv. Tur att jag gillar att vara i mitt eget sällskap. Sent på fredagskvällen tog jag tuben bort till Big Ben, House of Parliment, London Eye och Westminister Abbey. Även om jag sett dessa kända London byggnader ett flertal gånger var det ändå ett kärt återseende som gjorde mig lycklig. Jag fortsatte promenera längsmed gatorna i regnet bort mot Victoria där jag en gång bott. När jag kom fram till ett gammalt, traditionellt engelskt hus från 1700-talet som ligger utstickande mellan de höga flashiga kontorsbyggnaderna i området Victoria stannade jag till och mindes tillbaka till 2011 när jag jobbade där, på The Albert. Jag gick in och mötte upp Olga, en polsk tjej som jag jobbade med för tre år sedan. Vi skulle ta en drink tillsammans som sedan slutade med flera och en hel kväll ute på en club på Leicester square. Ett mycket trevligt återseende och en riktigt rolig natt. Jag vaknade en aning bakfull och missade frukosten på hotellet. Jag valde ett hotell i Bayswater som ligger bara knappt 10 min från Hyde Park så när jag gjort mig i ordning gick jag till Queensway, köpte en kaffe och en ”Swedish meatballs” wrapp på Pret a Manger och begav mig till Hyde Park för en frukost ute i London naturen. Jag har en stor kärlek för Hyde Park. Det har alltid varit en tillflyktsplats för mig båda gångerna jag bodde i London. När jag gick där passade jag på att ringa lillebror som äntligen hade tid att svara. Vi pratade i 2,5h så han fick följa med på promenad genom parken, förbi den stora demonstrationen för public service, förbi Buckingham Palace, The Mall, Trafalgar Square och slutligen Covent Garden. I Covent Garden mötte jag upp Sofia och hennes pojkvän Marcus som nu kommit på besök ifrån Sverige. Han var anledningen till att vi begav oss till London denna helg. Vi käkade lunch på Punch & Judy mitt i Covent Graden och hängde någon timme. Jag begav mig sedan vidare till en plats jag aldrig glömmer. St Pauls Cathedral. Jag hade tur, precis när jag kom började en lördagsgudstjänst. Jag är inte troende men känslan i den stora katedralen när gospelkören sjunger sina psalmer är helt trollbindande. Tiden står stilla och verkligheten som finns på utsidan av katedralen försvinner spårlöst för en stund. Jag stannade i en timma och lyssnade, njöt och försvann iväg in i mitt sinne. En fruktansvärt fridfull och emotionell plats. Innan jag gick ut till verkligheten tände jag två ljus för farmor och farfar, fällde några tårar och önskade att jag hade fått lära känna farmor nu när jag blivit vuxen. Jag fortsatte min pilgrims färd genom London och satte mig på buss 15 och hoppade av vid Tower of London. Där har en konstnär fyllt vallgraven runt den gamla fästningen med special gjorda poppies (valmo) för att hedra offren från första världskriget, eftersom det i år var 100 år sedan kriget startade. Jag gick ner till vattenkanten och blev förbryllad av mängden människor och tog några kort på Towerbridge och tänkte på och saknade mina vänner hemma.







Morgonen efter checkade jag ut från hotellet och begav mig mot Oxford Street för att fylla på garderoben med nyheter. Ännu ett samtal hemifrån från Mamma och Pappa, gjorde mig glad och mindre ensam i världen. Höstdepressionen är i full gång att leka med mitt sinne och humör. På eftermiddagen satte jag mig på bussen tillbaka till bayswater för att hämta min väska innan det var dags att ta sig till avgångsplatsen för resan hem. Men innan jag lämnade mitt älskade London hade jag bestämt träff med två människor jag inte sett på länge. Det blev ett kort men mycket kärt återseende med Hayley och Ram, ett par jag jobbade med på puben för tre år sedan. Det var otroligt trevligt och bisarrt eftersom tre år har gått så fort och när vi stod där kändes det som bara några månader. Sjukt kul att träffa dem och nästa gång jag kommer till London blir det ett längre möte. Att efter denna lycka och glädje sätta sig på bussen i Victoria coach station var väldigt vemodigt och ångerfyllt. Jag ville inte lämna mina drömmars stad som jag aldrig riktigt blir klar med att besöka. Jag får trösta mig med att London nu finns nära och att jag kan åka dit snart igen. Jag älskar London.











malin

2014/10/19

MARBLE ARCH

Sitter vid Marble Arch. I London. Mitt andra hem. En härlig känsla av glädje och trygghet sköljer igenom mig. Jag väntar på att butikerna ska öppna denna söndag förmiddag. Avnjuter en kaffe från Pret a Manger i solen och lyssnar på min favorit musik. Tittar på människor som går förbi med resväskor, löpare som springer förbi, andra människor som njuter av solen och turister som tar selfies med den förlängda iPhone armen. Så många olika typer av människor i en och samma stad (förvisso väldigt stor stad). Jag tänker tillbaka på gamla minnen som känns väldigt långt borta och skapar nya egna minnen. Så många känslor bubblar upp. Jag vill inte åka ifrån mitt älskade London.
Malin

2014/10/16

BIBLIOTEKET

Jag sitter i biblan. Har hittat en liten fristad även på detta universitet där jag kan sitta i fred och plugga, tänka och försvinna iväg i drömmarna och planeringen av mitt liv. Det är mycket jag vill göra. Många tankar rusar omkring i mitt huvud som skapar dissonans och osäkerhet. Dock får det mig att öppna upp mitt sinne ännu mer och tänka på aspekter jag inte tidigare har tänkt på. Jag är bra på att ifrågasätta det mesta i mitt eget beteende och i mina beslut jag tagit och tar i mitt liv. men jag ser det som positivt och ett sökande efter självkännedom. Men det är även tröttsamt. Jag hoppas att det kommer leda till att jag hittar den bästa versionen av mig själv. Eftersom vi alla förändras ständigt under vår livstid kommer jag alltid analysera och utvärdera mig själv och mina handlingar. Jag hoppas bara att jag snart kommer komma till en punkt då jag kan få lite ro. Det känns som att jag ständigt är i en process där jag inte riktigt hittar det jag söker. Nya prioriteringar har dykt upp i mitt sinne och nya värderingar om vad som är viktigt för mig att ha runt omkring mig. Barrikaden för engelskan har börjar släppa. Det känns oerhört skönt och det känns som en framgång. Jag känner mig mycket säkrare och mer bekväm redan, vecka 3. Jag pratar mer på seminarierna och ser till att läsa och ligga i fas med föreläsningarna. Tyvärr är några av semenarie tillfällena alldeles för dåliga enligt min synpunkt. Uppbyggnaden och läraren som håller i dem är inte tillräckligt seriösa. Vilket är tråkigt. Jag måste dock även tänka på att jag redan har studerat några år vilket gör att jag vet hur saker och ting fungerar och jag vet hur jag vill ha det. Detta påverkar självklart min syn på kurserna. Den ena kursen är jag överkvalificerad för om det hade varit en svensk kurs. Men det ger mig som sagt kunskap om Brittiska organisationer och hur det funkar i företagsvärlden vilket är nyttigt. Tyvärr är dock de andra brittiska studenterna oseriösa och omogna. Det drar tyvärr ner kursens standard lite eftersom läraren beter sig på ett annorlunda sätt mot dem vilket innebär att de gör det mot mig också. Men i slutändan är det min produktivitet och ansträngning som har betydelse för mitt lärande.


Fundersam men välmående

Malin

2014/10/14

THE ROADTRIP


Hyresgästerna i huset på Clausentum Road 19, Sofia, Margot, Pierre, Jag







2014/10/13

5 CITIES. 3 DAYS

Vilken helg. Vilken roadtrip. Många stopp och lite tid på varje ställe. Att köra i vänstertrafik var svårare än jag hade förväntat mig men hanterbart. Att ligga i vänsterfilen var i sig inte speciellt svårt att vänja sig vid eftersom det inte gick att missta att ta högersidan eftersom det kommer mötande trafik där. Vi valde att åka ut ur Southampton i fredags eftermiddag runt 3 vilket innebar en MASSA trafik för att ta sig ut på de stora vägarna. Läskigt, ja. Men Thank God för Google Maps. Den hade vi inte klarat oss utan för skyltningen var inte speciellt bra på vägarna. Sofia satt i bak och var en riktig klippa till guide med telefonen i sin hand, jag hade fullt upp med att försöka titta i rätt backspeglar och växla med vänster hand och inte bli påkörd. Allt blir tvärtom. Det tog ett bra tag för mig att känna mig bekväm och avslappnad i växlingen och navigeringen av bilen. Men det gick såklart bra. Förutom ett breakdown i staden Bath som var sjuuuuukt backig där jag fick stopp i en backe när jag skulle svänga och kunde inte komma upp. Benen han bli till asplöv men efter 15 startförsök kom vi äntligen iväg efter en smärre panikattack i mitt bröst. Allt går att lösa. Den engelska landsbygden är fantastisk vacker. Gröna kullar och kor på bete överallt. Jag längtar tills jag kan komma iväg uppåt i landet, gärna till Scotland för att vandra i de vackra landskapen. Vi stannade i Salisbury en kort stund för att skåda över och inuti Katedralen (byggd på 1200-talet) som har Englands högsta spiraltak. Vägarna till vårt hostel i staden Bath var vansinniga. Branta backar, upp och ner och fruktansvärt smala. Bath var fantastiskt. En tillflyktsort för romare under romarrikets tid. Därför var stadens arkitektur mycket inspirerad av Rom i form av stora stenhus, byggnader och kyrkor. Dit vill jag igen. På lördagen åkte vi mot Bristol. Tur att jag inte hade kollat upp den staden ordentligt innan vi åkte. För den var mycket större än jag förväntat mig. Då hade jag förmodligen inte velat köra där eftersom jag helt ärligt aldrig riktigt själv har suttit bakom ratten och kört genom en storstad, ens i Sverige. När vi kom in staden och jag insåg det vara det bara att fortsätta, ingen utväg. Som tur var gick det väldigt sakta hela vägen eftersom det var kö in och i staden. Parkerat i ett snävt parkeringshus har jag nu också gjort med ratten på fel ställe, check. I Bristol hittade vi, tack vare min fantastiska Lonely planet bok om Great Britain, ett fantastiskt Paj ställe, Pieminister. God mat och mysig stämning. Vi hade bara några timmar i staden och spenderade dessa genom promenad i hamnen och drack en kaffe i solen vid vattenkanten. Stora motorvägar väntade. Och fantastiska landskap. Med solen i ögonen åkte vi över en av de två stora broarna över sundet mellan England och Wales och välkomnades in till South Wales med skyltar på engelska och walesiska. Största vägar jag någonsin kört på. I Cardiff stannade vi och hamnade (än en gång tack vare min fantastiska Lonely planet bok) på en pub med live musik och god mat och det blev en toppen kväll tillsammans. Sista stoppet i går, söndag, blev till de berömda Stonehenge stenarna. Något jag alltid velat se. Vinden blev starkare och kylan kom som en objuden gäst till middagen när vi klev ur bilen väl framme. Men upplevelsen var densamma. Kameran var uppe och jag stirrade ut över de gamla stenarna och alla turister som stod och frös runt omkring. Wow. Jag är fruktansvärt stolt över mig själv som klarade av att köra i vänster trafik och vågade göra det utan att ens tänka efter. Självklart ska jag köra bil i England tänkte jag, det har jag alltid velat prova men inte vågat eller ens försökt göra till verklighet. Jag är glad att vi gjorde denna roadtrip redan nu efter knappt en månad i England. Men det gäller att ta tillvara på dagen och livet.


Salisbury




Bath




Bath



cheers, for now

2014/10/10

HELGEN

Jag och Sofia tog bussen till Southamptons flygplats i morse vid kl 10. Den 30 minuter långa färden följdes av diskussioner om de olika engelska bostäderna i staden. hur nära de ligger vägen. Hur smutsiga en del är. hur fina vissa bostadsområden ändå är och hur många onödigt nära busstop det fanns på vägen. Bustoppen låg många gånger så nära att vi på upperdeck såg nästa stopp lite längre fram på gatan. Start. stopp. start. stopp. intressant. Väl framme vid flygplatsen lokaliserade vi byggnaden vi skulle till. Efter lite formella fix och tricks gick vi vidare och satte oss i en Ford focus. Sedan körde jag ut från parkeringsplatsen. sittandes på höger sida, körandes på vänster sida av vägen och växlade med vänster hand. Bilen känns helt sned och jag blev helt plötsligt ny i trafiken igen. kul. Om några timmar ska vi på Roadtrip.